Fan i helvete vad ont det gör ibland. Känslan av en kniv som går genom bröstet. Känslan av misshandel. Känslan av tusen slag mot kroppen och den där kniven i bröstet. Den svidande känslan av alla klösande naglar mot huden. Illamåendet och huvudvärken. Krampen som sprider sig från hjärtat, sakta, ut i resten av kroppen. Smärtan i bröstet är värst. Den är så påtaglig och verklig. Tanken långt bak i hjärnan som säger att det finns en chans att det händer på riktigt den här gången, att kroppen faktiskt tar skada. Den lugnande känslan.

Sen kommer tankarna och funderingarna. Vad ska jag göra för att bli hörd och sedd? Varför är det ingen som ser igenom mina lögner? Varför är det ingen som känner smärtan och ser paniken? Varför är det ingen som förstår vad jag gör när jag är själv?
(But I'll never tell.... För det går ju inte. Så lågt kan jag inte sjunka. My pride is in my way. Den lilla stolthet jag faktiskt har.)
Men då kommer tankarna. Ska jag ta en överdos? Hur mycket ska jag behöva karva sönder min kropp innan nån märker? Om någon bara kan se mig.. Om någon bara kan komma hit, kliva in på mitt rum, lägga sig bredvid mig och hålla mig. Inte säga något, bara vara här. Inte undra, inte fråga. Bara veta.

2008-09-07

På något konstigt och destruktivt sätt tycker jag om din bitterljuvlighet.
Jag väntar och väntar. Jag ger inte upp.
Jag har så mycket hopp, trots att jag vet att det är omöjligt.
Baby, you're a sight for sore eyes.

2008-09-19

Vi borde få en chans.

Igår slog det mig lika hårt som en käftsmäll. Det svepte över mig likt en orkan eller en tsunami. Det överrumplade mig utan minsta förvarning. Jag blev chockad och skärrad. Hur klarar dina ord av att borra sig så djupt in i mig? Det borde vara omöjligt - I alla fall förbjudet. Det borde inte vara lagligt att kunna påverka en människa så otroligt mycket genom att skriva några ord på ett tangentbord. Det borde inte vara lagligt att kunna påverka en människa så otroligt mycket genom att göra någonting alls. Det borde inte gå att påverka en människa så mycket som du kan.
Du skär.

destruktivitet

det är överrumplande hur känslan kan slå till likt en (hurricane, whirlwind, fist.. give me a good swedish word here please?!) tsunami, hur allt kan gå från normalt till en kvävande känsla på en hundradels sekund. hur en enda ton, ett enda ord, en enda mening, ett enda namn, en enda bild kan rubba stabiliteten.
den kvävande känslan försvinner inte, hur många klunkar jag än tar.
jag är medveten om att det är självdestruktivitet, men jag kan inte sluta. jag fortsätter läsa, ord efter ord, mening efter mening, inlägg efter inlägg.
jag minns inte att jag skrivit det, jag minns inte att jag tänkt de tankarna, jag minns inte att jag gjort de saker jag skriver om. varför förtränger jag allt som händer mig? jag är medveten om att jag har förträngt mycket från min barndom och jag kommer inte ihåg mycket från högstadiet, men dessa inlägg är skrivna på gymnasiet. och jag kommer inte ihåg att det var så illa.
jag känner inte igen mig själv, samtidigt som jag känner igen det så väl och får tillbaka samma känsla. kommer jag någonsin sluta vara förvirrad över mig själv?

hugger i sten

nu är det dimma
över mig och över england

Ashley

Det här måste vara en av världens vackraste kvinnor

narnia - prins caspian

thank god for external dvd-readers

för ibland gör saknaden för ont för att jag ska klara av att andas
och då behövs någonting
som gör att jag inte tänker
på annat än fictional characters