rock 'n' roll heaven

Fan i helvete vad ont det gör ibland. Känslan av en kniv som går genom bröstet. Känslan av misshandel. Känslan av tusen slag mot kroppen och den där kniven i bröstet. Den svidande känslan av alla klösande naglar mot huden. Illamåendet och huvudvärken. Krampen som sprider sig från hjärtat, sakta, ut i resten av kroppen. Smärtan i bröstet är värst. Den är så påtaglig och verklig. Tanken långt bak i hjärnan som säger att det finns en chans att det händer på riktigt den här gången, att kroppen faktiskt tar skada. Den lugnande känslan.

Sen kommer tankarna och funderingarna. Vad ska jag göra för att bli hörd och sedd? Varför är det ingen som ser igenom mina lögner? Varför är det ingen som känner smärtan och ser paniken? Varför är det ingen som förstår vad jag gör när jag är själv?
(But I'll never tell.... För det går ju inte. Så lågt kan jag inte sjunka. My pride is in my way. Den lilla stolthet jag faktiskt har.)
Men då kommer tankarna. Ska jag ta en överdos? Hur mycket ska jag behöva karva sönder min kropp innan nån märker? Om någon bara kan se mig.. Om någon bara kan komma hit, kliva in på mitt rum, lägga sig bredvid mig och hålla mig. Inte säga något, bara vara här. Inte undra, inte fråga. Bara veta.