destruktivitet

det är överrumplande hur känslan kan slå till likt en (hurricane, whirlwind, fist.. give me a good swedish word here please?!) tsunami, hur allt kan gå från normalt till en kvävande känsla på en hundradels sekund. hur en enda ton, ett enda ord, en enda mening, ett enda namn, en enda bild kan rubba stabiliteten.
den kvävande känslan försvinner inte, hur många klunkar jag än tar.
jag är medveten om att det är självdestruktivitet, men jag kan inte sluta. jag fortsätter läsa, ord efter ord, mening efter mening, inlägg efter inlägg.
jag minns inte att jag skrivit det, jag minns inte att jag tänkt de tankarna, jag minns inte att jag gjort de saker jag skriver om. varför förtränger jag allt som händer mig? jag är medveten om att jag har förträngt mycket från min barndom och jag kommer inte ihåg mycket från högstadiet, men dessa inlägg är skrivna på gymnasiet. och jag kommer inte ihåg att det var så illa.
jag känner inte igen mig själv, samtidigt som jag känner igen det så väl och får tillbaka samma känsla. kommer jag någonsin sluta vara förvirrad över mig själv?